Läkare.jpg
 
 

Att leva med IBS

Marie, 54 år

Mina besvär började för ca 10 år sedan med mycket gaser, ont i magen och svullen buk. Jag levde på som vanligt och åt allt som vanligt. Efter två års tid sökte jag läkare via vårdcentralen i hennes närområde. De tog lite prover och sa att problem var stressrelaterade. Jag upplevde att ingen tog mina problem på allvar.

Ett par år senare fick jag akuta krampanfall i magen, och sökte läkare igen. Denna gång blev jag sjukskriven vilket inte hjälpte utan ledde att jag istället kände mig deprimerad av situationen. 

Under sjukskrivningen fortsatte jag söka läkare för mina magproblem men bemötandet fick mig att uppleva att ingen tog mig på allvar. Någon läkare kallade mig till och med ”lilla gumman” och menade att jag borde förstå att det handlade om stress och att en läkare inte kunde hjälpa mig med detta.

Först efter flera läkarbesök träffade jag en läkare som började tro på mig och att symtomen var ”riktiga”. Läkaren påbörjade en utredning och skrev en remiss för gastroskopi för att börja utesluta saker. Jag fick även en remiss för Mindfullness kognitiv terapi (MKBT) i grupp.

Terapi.jpg

Under MKBT träffade jag för första gången andra som pratade öppet om sina problem och förstod av vad jag hörde att jag själv mest troligt hade IBS, trots att ingen läkare än hade gett mig diagnosen. Utöver MKBT behandlingen gick jag även på en andningsteknikkurs med en sjuksköterska.

Jag hade nu börjat läsa allt jag hittade om IBS på nätet, men det var en jobbig period med mycket gaser, hård i magen, lös i magen om vartannat, med kramper i magen och en lång väntan på remissen för gastroskopi som aldrig kom. Problemen fortsatte och jag mådde inte bra.

Äntligen fick jag svar, en diagnos och veta att det var IBS jag hade, inget annat.

På inrådan av min sambo kontaktade Jag till slut en privat Gastroklinik och bokade en tid. Det hade nu gått ca 10 år sedan besvären började och sedan det första vårdmötet på vårdcentralen. Då jag inte hade en sjukvårdsförsäkring, betalde jag alla kostnader på kliniken privat. Det kostade en del men det var det värt. Jag fick tid för en gastroskopi veckan efter det första besöket och skickades till ett labb för provtagning vars svar redan var tillbaka innan gastroskopin genomfördes. Äntligen fick jag svar, en diagnos och veta att det var IBS jag hade, inget annat.

Det kändes jättebra att få en diagnos. Jag har hela tiden känt att något är fel, det har jag sagt till alla läkare över tid. Man kan vara gasig i magen men inte som jag.

Jag tror bestämt att mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag kunnat få diagnosen redan när jag började söka läkare för besvären för 10 år sedan. Då hade jag kunnat få hjälp redan då, fått medicin och hjälp. Det är ju förskjutet i tid nu. Men jag är inte bitter utan mer glad över att jag äntligen kommit dit jag kom till slut.

Programmet hjälpte mig hitta balansen.

Att leva med IBS har påverkat min vardag väldigt mycket. Jag behöver tid på sig på morgonen, ta det lugnt och behöver gå på toaletten. Det har påverkat när jag ska resa, gå ut och äta, påverkat att jag fått ändra mycket i sin livsstil.

På den privata kliniken fick Marie medicin mot kramperna samt fick gå ett utbildningsprogram via en app som heter Tummy Lab*.

Jag tror programmet kan hjälpa jättemånga på vägen. Den ger kunskap och viktiga verktyg för att hantera sin situation. Programmet hjälpte mig hitta balansen. Jag mår bra, har skapat fasta rutiner, äter mer mellanmål och är nu mer medveten om vad jag gör.

Zen med IBS.jpg

Det har varit en lång resa. Jag har många gång ställt mig frågan om vad det är för fel på mig, om det är något farligt och var det kommer från. Det är inte helt bra nu, men jag ser framåt och vill lära sig mer och kommer fortsätta arbeta med mig själv för att må bättre. Man vill kunna resa och leva utan att tänka på det, utan att oroas av att få ont och bli svullen.

Tidigare var detta ett stort stresspåslag som påverkade mig. Men jag har lärt mig på den utbildningen jag gått, Tummy Lab, att inte stressa utan ta det lugnt, reflektera och förändra hur jag äter och gör saker. Det handlar inte bara om vad jag gör eller äter utan lika mycket hur.

För dom utan samma besvär kan det vara svårt att förstå, men för mig är de dagarna när jag inte känner min mage - helt underbara.